Jag ligger sjuk och Jack tar hand om mig på bästa sätt. Hittills har vi sett Barbapappa på fyra olika språk, rullat ut mammas garn och ätit pannkakor. Tur att det finns treåringar som förstår sig på sjuka tjugofemåringar.
"Den bästa publiken är intelligent, välutbildad och lite full"
Food for thought
Det är rätt fascinerande. Jag har aldrig förstått mig på människor som säger att de måste göra någonting för att det är rätt, inte för att de vill. Det här med att handla med huvudet och inte med hjärtat. Har alltså aldrig förstått det. För mig har det alltid varit magen och hjärtat som styrt, och huvudet har liksom hängt med och lyckats rationalisera det rätt bra. Och när en vän berättade att en man hon träffat sagt att han inte kan vara med henne, med förklaringen att han måste följa sitt huvud och inte sitt hjärta, så förstod jag ärligt talat inte. Vadå, vill hjärtat bara tillräckligt ordentligt så hänger väl för fan huvudet med? tänkte jag.
Nu förstår jag. Nu fattar jag. Nu är jag med på vad alla har menat, och hur de har varit tvungna att resonera och sedan agera. Jag har precis tagit ett beslut med huvudet (och magen) men där hjärtat inte alls var med och som svar gjorde absolut revolt. Sänkte mig totalt, golvade mig så jag var tvungen att ringa min mamma och bara kvida “kom och hämta mig”, som en annan fem-åring som grusat sönder knät.
Ett beslut som jag inte alls ville ta, och som jag fortfarande går sönder över, just för att hjärtat inte alls fick lägga veto den här gången. Men som jag tog för att det var rätt, för att hjärtat alltid kommer leta efter lätta lösningar för att fortsätta vara älskad, för att hjärtat jämt sviktar när det gäller att göra det som är bäst i längden och inte för stunden. För att hjärtat bara vill glömma bort det som huvudet måste ta hand om, och som magen måste ta ställning till och sedan göra det bästa av.
Nu förstår jag. Och jag tog det beslutet för att inte förstöra någonting helt fantastiskt fint och för att jag hoppas att det rationella tänkandet kan ge emotionell vinst i slutet.
Jag hoppas vi hittar tillbaka.
Bortsett från M.I.As härliga del (vilket jag tycker borde utgjort hela låten) så finner jag denna låt något så vansinnigt skräpig. Nog för att jag har aldrig tyckt om Madonnas röst och därför aldrig lyssnat på hennes musik särskilt mycket, men vissa låtar genom åren har varit så pass starka att hennes special voice inte kunnat förstöra dem för mig. Precis som jag känner inför Bono. Detta var dock en sådan trött stöpformad hit att jag blev alldeles matt och jag är fortfarande jävligt oförlåtande mot kass produktplacering. Hur jag än försöker acceptera att det är så det ska gå till i the entertainment biz, ändå, jävla skit, jag blir fortfarande förbannad.
Men såhär säger Madonna om haters i sin pinfärska intervju i The Advocate;
“If you are threatened by me as a female or you think I’m doing too much or saying too much or being too much of a provocateur, then no matter how great of a song I write or how amazing of a film I make, you’re not going to allow yourself to enjoy it, because you’re going to be too entrenched in being angry with me or putting me in my place or punishing me.”
Joshua Bell & James Newton Howard
Efter en helg av kaos vadar jag runt i kölvattnet och lyssnar på soundtracket till Defiance. Låten “Your Wife” löser för tillfället allt men imorgon måste jag hitta fast mark under fötterna igen. Jag hoppas det blir ljusare.
1 Notes
Heikki fick frågan varför han är så plump och ocharmig på Twitter en gång, han svarade att det var så fruktansvärt många fans som skrev, att han inte hann vara trevlig. Följdfrågan var varför han tog sig tid då, och han svarade att det var viktigt för honom att ha kontakt med sina fans.
Alla hans svar är som det ovan. Om det är fruktansvärt många som skriver så måste han välja ut de få där han kan svara så dumt som möjligt. Kul kille.
1 Notes