February 2012
Nu är det jag som twittrar som ambassadör för... →
Food for thought
Det är rätt fascinerande. Jag har aldrig förstått mig på människor som säger att de måste göra någonting för att det är rätt, inte för att de vill. Det här med att handla med huvudet och inte med hjärtat. Har alltså aldrig förstått det. För mig har det alltid varit magen och hjärtat som styrt, och huvudet har liksom hängt med och lyckats rationalisera det rätt bra. Och när en vän berättade att en...
Joshua Bell & James Newton Howard →
Efter en helg av kaos vadar jag runt i kölvattnet och lyssnar på soundtracket till Defiance. Låten “Your Wife” löser för tillfället allt men imorgon måste jag hitta fast mark under fötterna igen. Jag hoppas det blir ljusare.
January 2012
2012
Försöker förstå mig på amerikanska presidentvalet eftersom jag behöver mental distraktion för tillfället. Saker och ting går inte som jag önskar att de gjorde och det känns jävligt pissigt. Men eftersom jag inte kan ändra på sakerna och situationerna i sig så återstår bara makten att ändra hur jag ser på dem. Och jag väljer att betrakta dem som svåra saker som jag inte kan ta ställning till för...
Ambassadors of Forsbergs
Ni vet Curators of Sweden? Sveriges officiella twitterkonto där en svensk i veckan twittrar om livet som svensk? Allt från dancehallälskande Nöjesguidenbloggare till kvinnliga präster i småstäder. Det är rätt fantastiskt, och det öppnar upp för en underbar form av demokrati. En rättvis bild, en personlig bild och en nyanserad bild av Sverige.
När jag och en annan elev pratade med vår rektor om...
“Some people meet the way the sky meets the earth— inevitably, and there is no...”
– Louise Erdrich (via thefreenomad)
TJEJLEGO! →
“I don’t know why femininity should be associated with weakness. Women should be...”
– Zooey Deschanel i Allure, 2012.
"Vi såg inte det hotet, att några skulle berika... →
Det luktar bränt.
Det är vi som måste, jo jag insisterar, måste... →
Lady Dahmer om föräldraskap.
"TYPISKT SVERIGE"
Har läst flera blogginlägg där det klagas över att alla, som vanligt, bara hade svart på sig på Elle-galan. Så typiskt svenskt och tråkigt. Jag har sett kritiken länge, såklart, det är som någon slags folklig OCD att gnälla på svenskens oförmåga och ovilja och rädsla inför att sticka ut och vara sin egen utseendemässiga (och invärtes) kreatör.
Jag har aldrig tagit tillräckligt illa upp för att...