Sandra Burman

Action stations! Action stations! - En hyllning till populärkulturens mest jämställda tv-serie.

Jag och Anders har precis sett hela Battlestar Galactica och han är precis lika förälskad som jag. Istället för att, ännu en gång, bara hylla serien och hetsa er som inte sett den att få tummen ur röven och ge den en chans - så tänkte jag kommentera en sak. En lika fantastisk som skrämmande sak, nämligen seriens könsperspektiv och kritiken mot det. (Risk för några lightspoilers).

Den nya serien med start 2004 har sina rötter i BSG från 60-talet. Det är en re-imagined version, så att säga. Och i denna nya version har många förändringar gjorts, och en av dem är att de möblerat om normer och roller när det kommer till kön. Den bästa, starkaste och tuffaste fighterpiloten Starbuck spelas till exempel i nya serien av en kvinna (Katee Sackhoff) istället för en man som porträtterade karaktären i ursprungsserien (Dirk Benedict). Kara “Starbuck” Thrace i nya BSG är otroligt komplicerad men de dominerande dragen är drag som speciellt i amerikansk populärkultur ägs av männen - risktagande, oförlåtande, aggressiv, promiskuös och känslokall. Och så med en tilltagen kärlek till spriten också.

Starbuck. 

Battlestar Galactica är rätt unik i sitt porträtterande av kön, och hur de helt enkelt valt att inte skilda, inkludera eller ta hänsyn till vår världs normer och ideal. Note, BSG är inte en perfekt feministvärld, men det är en befrielse att inte bara se hur kvinnor porträtteras - utan nästan än mer hur män porträtteras. För det är här det riktigt spännande ligger. En “pojkflicka” har alltid varit accepterat och till och med tufft, en kvinna som anammat de där traditionellt maskulina egenskaperna. Men en “flickpojke”, en man som visar upp klassiskt feminina egenskaper, har alltid varit synonym med töntig, fjollig och vek. Inte här. Låt mig ge några exempel.

1. Starbucks ständiga vapendragare, Lee “Apollo” Adamas (Jamie Bamber) personlighet utgörs i stor utsträckning av traditionellt feminina drag; reflekterande, förlåtande, omhändertagande och väldigt mån om att följa sitt hjärta och göra vad som är rätt. Detta påpekas aldrig i serien, ingen anklagar honom för att vara feminin, ingen ifrågasätter hans personlighet med hans kön som språngbräda. Han är som han är och invävt i allt detta är han en hedervärd ledare, soldat och partner.

Starbuck & Lee.

2. Den enda långvarande vänskapen är en väldigt emotionell och frustrerande vänskap mellan de två högst uppsatta officerarna i flottan. Colonel Tigh och Admiral Adama, båda män. De älskar varandra mer än något annat men har svårt att hålla sams av många anledningar. De bråkar nästan mer än vad de kommer överens. Och de gråter fan titt som tätt, alltid av goda anledningar och aldrig skildras det som omanligt eller tramsigt. Den ena av männen, Bill Adama, har även en väldigt känslosam och turbulent relation med sin son, Lee “Apollo” Adama. Inga kvinnliga vänskaper eller relationer porträtteras i större utsträckning. Detta är ganska ovanligt.

 Saul Tigh & Bill Adama. 

3. Gaius Baltar är seriens svagaste och mest moraliskt konfliktdrabbade människa. Han plågas av skuld och självförakt men drivs fortfarande av en sådan stark självbevarelsedrift att han gör vad som helst för att slippa smärta, utanförskap och i slutändan döden. I serien får man se både när han är top of the world med limousine, snygg kostym och massa tjejer som trånar efter hans kött - men även hur han har reducerats till en klen fläck och både torteras och hålls som sexslav av två kvinnor. 

Gaius Baltar. Haha. 

4. Nu kommer en spoiler, men jag tycker det är en sådan fascinerande historia att jag berättar den ändå. Under en kortare tid är en kvinna högsta hönset i flottan. Admiral Cain. Vi lär oss snabbt att hon är en iskall, ärofull och stark amiral. Sedan framkommer det att hon övergett en civil flotta efter att ha rensat samtliga civila skepp på vitala delar så att de stått handfallna inför attacker. Det ansågs dock av vissa i serien att det var nödvändigt spill, att några fick offra livet för att andra skulle kunna leva. Men. När de sedan ska befästa att hon faktiskt är rakt igenom vidrig, när det inte finns något tvivel eller några bortförklaringar, hur gör dom det? Jo, de skriver att hon beordrar våldtäkter på sin förra flickvän som nu sitter fängslad för förräderi. Till och med våldtäkter har i denna serie gått från att vara en mans övergrepp på en kvinna, till att vara en vidrig människas övergrepp mot en annan människa, även om det i slutändan är en mans kropp på en kvinnas, det är inte där det stora hatet vilar.

 Admiral Cain.

5. (Nästan) hela serien har vi en kvinnlig president som aldrig ifrågasätts pga sitt kön - men däremot pga erfarenhet, hälsa och ursprung.

President Laura Roslin.

Många har kritiserat serien för att försöka bygga ett matriarkat, och att seriens män är så svaga medan kvinnorna är starka. Jag ska strax förklara i vilken utsträckning denna kritik har förekommit. Men jag vill börja med att säga; jag tycker det är helt fel.

De manliga karaktärerna i serien är inte svaga. De är sårbara - men inte generellt svaga. De kvinnliga karaktärerna besitter samma sårbarhet och törst efter bekräftelse och kärlek - men deras känsloliv, precis som männens, löper över hela spektrat. Och det är här jag menar att de könsrollsälskande kritikerna har fel; männen och kvinnorna är jämställda. De begränsas inte av sina kön i serien, vare sig när det gäller vem som går hårdast ut i krig - eller vem som tar hand om barnen mest. Vilka som tar snabba och kritiska beslut och vilka som med eftertänksamhet och sentimentalitet har svårt att skilja rätt från fel. Vilka som manipulerar till sig makt - det är helt individuellt utan anknytning till om karaktären har kalsong eller trosa. 

Det tas aldrig ens upp, det är i Battlestar Galacticas värld varken en kamp eller ett resultat av något - männen och kvinnorna är helt enkelt bara jämställda, utan att ens vara en faktor eller dramatisk kurva. Och många provoceras av det. 

Till den milda grad att Katee Sackhoff (Starbuck) fick dödshot innan serien ens spelades in, för Starbuck var en manlig karaktär, absolut inte kvinnlig. Hon blev sedan utbuad på San Diego Comic-con 2004 för att hon har tagit sig an rollen. Och många fans av orginalserien var så otroligt förbannade på de könsneutrala porträtteringarna att de under hela seriens gång försökte få den nedlagd.

Vilket är så vansinnigt lustigt. Jag menar du som tittare presenteras en värld där du måste acceptera rätt mycket för att det ska bära. Farkoster som kan åka snabbare än ljuset, man made robotar som utvecklar sig själva till den grad att de ser precis likadana ut som människosläktet komplett med kapacitet till återuppståndelse och hybrider som kontrollerar baseships. Det köper man enkelt. Men att serieskaparna vill berätta en historia med en jämställd civilisation som verktyg? En plattform där människor får vara människor utan förbestämda förväntningar och roller? Oacceptabelt! Vidrigt! Feministpropaganda!

För så har det låtit. Jag tänkte citera Dirk Benedict, som jag nämnde här ovan. Han spelade som sagt Starbuck i orginalserien, och såhär tycker han om att den i nya versionen spelas av en tjej utan att knyta tydligt stereotypiska kvinnodrag till karaktären;

“There was a time, I know I was there, when men were men, women were women and sometimes a cigar was just a good smoke. But 40 years of feminism have taken their toll. The war against masculinity has been won. Everything has turned into its opposite, so that what was once flirting and smoking is now sexual harassment and criminal. And everyone is more lonely and miserable as a result.

One thing is certain. In the new un-imagined, re-imagined world of ‘Battlestar Galactica’ everything is female driven. The male characters, from Adama on down, are confused, weak and wracked with indecision, while the female characters are decisive, bold, angry as hell, puffing cigars (gasp!) and not about to take it any more.”

Så fruktansvärt löjligt. Hela hans rant kan ni läsa här, det är där jag hämtat citatet från. Men jag rekommenderar ej texten, det är en sörja. Hur som helst, endast någon så fast/förälskad/bekväm i könsroller kan kritisera nya BSG för att göra män svaga och kvinnor starka. Och det är skrämmande hur vissa törstar efter de bekväma klyschorna. Det finns redan tusentals sådana berättelser! Här bjuds vi istället på något helt annat. 

Presidenter, amiraler, piloter, sprituella ledare, terrorister, marines, kaptener och civila - 50 000 kvar i människosläktet efter en förintelse - och som jag sagt, istället för att varken följa normer eller aktivt bryta dem i dramat - så finns de helt enkelt inte. Lika självklart som att morfin inte heter morfin utan morpha. Eller att varken runda eller fyrkantiga former återfinns i de vardagliga tingen såsom pappersark, böcker, kortspel, cd-skivor, utan allt har istället 8 kanter. Och lika självklart som att de säger “frak” istället för “fuck” och “oh my gods” istället för “oh my god”, då de tror på flera gudar och inte en enda. Så är det. 

Men att döma en serie för att de ger sina manliga och kvinnliga karaktärer lika mycket känslomässiga djup, och att styrka är från person till person och inte från kön till kön, det är rent ut sagt jävla idioti. För man har inte vänt om rollerna för att kommentera dagens samhälle, man har inte medvetet skapat ett matriarkat istället för vårt faktiska patriarkat. Man har bara skapat en värld där ingen, varken man eller kvinna, tyngs av könsideal. Däremot behandlas ämnen som religionsförakt, rasism, klassklyftor, diktatur, maffia, slaveri, trafficking och monogami, så det är inte en drömvärld utan sociala eller strukturella problem. 

Jag avslutar med ett samtal mellan seriens skapare Ron D. Moore och hans fru Terry Dresbach, som återfinns på kommentatorspåret till avsnitt “Maelstrom”, säsong 3. Enjoy.

Terry: This is a fictional world, and how do we know what their, their heritage is, in terms of sex roles, you know, sex and gender roles.

Ron: The sexual politics as it were of the show have always been such that—I don’t know why I got on this thing, but from a very early stage in the development process it was very important to me that the female roles be very very strong.

Terry: Well, otherwise you would have to accept the premise that this is an absolute complete exact mirror of our world and thus women are always in the subservient position and men are always in the alpha position, and that’s not what the show’s ever been based on.

Ron: That’s not really what the show is. And it’s not really trying to make it a matriarchal society; I mean I don’t think that was ever the intention either. Women are still women, men are still men, but it’s how you play them dramatically– I think that’s what the observation is about– but as we played these characters in the drama, the women tend to have stronger moments, and the men tend to have more introspective ones, and the women tend to be more decision-makers and the men tend to, to sort of suffer more.  And I don’t know that that’s a comment on the state of this society; it’s just a choice that we made as we tell the story.  

Jag blir så fruktansvärt trött (och arg)

På all jävla kroppshets. Snygghets. Utseendehets över huvud taget. Ingen sensation, jag vet, men det sköljde över mig idag. Man måste ta ställning till allt hela tiden, lära sig gå emot ideal och normer, press och kommentarer. Antingen ska man acceptera sin kropp eller så ska man lära sig att älska den, “trots” en lista på massa saker. Alternativt förändra den, för att i andras blickar få bekräftelse som sedan börjar speglas i sin egna blick. Genom att andra uppskattar det de ser kan jag själv börja härma deras uppskattning. Helt jävla felvänt. Och det är inte konstigt att folk måste “lära sig” älska sina kroppar. Med den jävla pressen som existerar att vara schnygg efter ett visst framgångsrecept.

Samtidigt hyllar man de som “ser lite speciella ut” och tänker ååh! Någon som inte rättar sig efter normer! Mysigt! Och så ska de vara fanbärare för resistanslaget. Se till dem för inspiration, samtidigt som det är helt jävla sjukt att de över huvud taget ska behöva uppmärksamma att de väger 80 kilo istället för 60 eller har stor näsa. Att de ska behöva axla något slags ansvar.

Det är svårt att bli klok på något, alla vet om problemet men alla löser det på sitt eget sätt. Gör så gott man kan för att slippa sina egna hjärnspöken som är resultaten av ett utseendeklimat som vårt. Det blir var man för sig, och alla har eget ansvar att bli så kallade vänner med sina egna kroppar, få medel are frowned upon. Och vips har vi validerat restylane, slimmande spanx, botox och dieter och behöver inte ta itu med det som gör att vi tar till dessa medel för att en gång för alla kunna älska vår egen uppenbarelse. Kan man klandra någon? Med försvaren “det är väl upp till mig själv” eller “om man kan, varför låta bli?” är man rätt säker, för ingen vill invadera någon annans integritet eller trampa någon på tårna. Det är ju upp till var och en. Det är inte min personliga ensak att någon annan sprutar upp tuttarna eller följer dieter för att bli smalare och förhoppningsvis gladare, mer attraktiv. Men det är min ensak att det uppmuntras över huvud taget. För det är ju knappast en enskild händelse någonting. Nej, det går hand i hand med att vid 13 års ålder är 40% av Sveriges tonårsflickor missnöjda med sitt utseende. Det går hand i hand med att jag själv har bestämt mig för att raka benen är mitt eget ideal, och inte något som förhandspaketerats åt mig. Ett utbrett och tyst krav som jag följer för att jag inte vill klä av mig i omklädningsrummet på Sats och känna mig uttittad och ofräsch.

Jag tycker bara det är så jävla slitande att det eftersträvas. Denna snygghet, som vi alla armerar på tusen olika sätt. Och jag blir ännu mer ledsen ju längre ner i åldrarna det går. När min femåriga systerdotter tittar på mig och frågar om hon är “söt”. När en femårig flicka törstar efter bekräftelsen på att hennes utseende är till behag för andra och därmed sig själv. Det gör mig extremt ledsen, men det är inte särskilt konstigt.

Jag önskar att alla tar sig en rejäl funderare innan de kommenterar andras utseenden, ha åsikter om folks näsor, vikt eller rumpa. För även om man i all välmening yttrar att någon är jättevacker “trots sina extra kilon” så föder man fortfarande utseendehetsen, som ekar mellan alla jävla väggar över hela jorden. Det är viktigt att vara vacker, och det är jobbigt att inte känna att man är det. Fine, vi kommer aldrig komma ifrån att vi värderar utseende, det är bara rent önsketänkande. Men vi är alla väldigt programmerade om vad skönhet innebär, och det är det minsta jag vill komma ifrån. 

Jag tänker inte lära mig älska min kropp trots att den inte existerar inom väl utstakade snyggramar, komplett med vad de flesta kallar extra kilon hit och små läppar dit. Jag tänker inte jobba på att acceptera min kobenthet, för jag tänker inte ens på det. Mina ben tar mig dit jag vill ändå, vare sig jag, du eller någon annan tycker de är snygga. Och medan det är lätt att kritisera ideal men desto svårare att bryta dem när det kommer till ens egna spegelbild - så tänker jag då fan försöka mer än vad jag gör idag. För jag tror det bara är jag själv som bryr mig om att den där lilla rosa rodnaden på höger kind får samma ton som resten av kinden eller inte, och poängen är att jag ska skita i det. 

Inte acceptera det, inte lära mig älska det och istället försöka bygga nya ramar för vad som är snyggt utan bara - skita i det. Släppa det. Inte förrän då kan jag utan att hyckla säga till min systerdotter att det inte är viktigt hur söt hon är i sin dräkt, utan hur roligt hon har på maskeraden.