Vaknade imorse seg som ett as. Gick igenom den vanliga ångesten över att inte ha ett jobb medan jag åt frukost, kollade min inbox i frenetiskt hopp om att bli kallad till intervju för jobbet jag sökte för snart en vecka sen som jag vill ha så det smäller i knutarna. Inget mail så jag sparade ner två annonser på jobb jag ska försöka få inspiration att söka till ikväll, innan jag stack och tränade. Gick snorsegt men jag lyssnade på Battlestar Galactica OST av Bear McCreary och tog i så det skvätte svett. Nu är jag hemma, äcklig som aldrig förr och håller på att frosta av frysen och fortsätter läsa Dan Browns nya. Måste äta upp all skit som tinats upp nu. Typ Haricot verts som man liksom aldrig orkar ha till någonting. 

Alltså boken är för övrigt jättespännande och sammanflätandet av historia och nutid är väldigt fascinerande men om jag ser något sådant här EN GÅNG TILL:

Robert Langdon stirrade förbluffat på pyramiden och dess inskriptioner.
Det kan inte stämma.

Radbrytning följt av kursiv text är nog ett av Dan Browns starkaste kort. Han ba “kör med det på varje sida, bidrar till spänning” MEN NEJ det gör det inte. Det bidrar till irritation.

Vad i hela friden?
Det är omöjligt!
Herregud!
Hur kan detta stämma?
DRA PÅ TRISSOR!

Har som sagt battlat lite med pojkvännen som försöker stå för lite mer fin kultur här i vårat hem, och gärna ser ner på min fulkultur, väldigt omotiverat men ändå lika sant. Och jag blir lika förbannad varje gång. Först direkt på honom, men det löser vi snabbt upp, men sen blir jag förbannad på hela den bajsnödiga grejen av kategorisering. Okej kanske inte förbannad, men lite provocerad och småarg då. Jag har ju förut tagit upp fenomenet med att placera sig själv i en kategori och slaviskt följa riktlinjerna för att kunna identifiera sig med en viss kategori, eller genre, eller vad man nu vill kalla det. JAG HATAR DET. För jag köper inte skiten att man följer en viss ram med vad man gillar, helt av sig självt. Man modifierar det och sen allt som faller utanför sin lilla stil betecknas som “guilty pleasure” för att det inte är lika nice and awesome som det man helst vill identifiera sig med. BLÄ. Som att jag skulle påstå att jag helst läser Dostojevskij, och det är min absoluta favoritförfattare, och att Dan Brown är mitt “guilty pleasure, hahahaha x) Är ju egentligen SKITDÅLIGT men aa, läser ironiskt!!”

Som att man absolut inte kan tycka om båda för att antingen gillar man tungt, förhållandevis intellektuellt och svårt, eller så gillar man lättsmält, underhållande och kommersiellt. Smashing Pumpkins eller Flo-Rida. Tunna Röda Linjen eller Transformers. Som att det ena är reserverat för perdey mac-användare från söder, och det andra är uteslutande för truckerkepsar från Täby med hårsnoddar runt anklarna. Jag hatar det. Jag verkligen hatar det. Jag kan vara exakt likadan. Min kusin från Norrland hade Charlotte Perellis Hero som ringsignal. För att han gillar den låten. Och fan vad jag mobbade honom för det. För jag är ju ball, har ju Daft Punk som ringsignal, ooohohhohoo TUNGT! VERKLIGEN! Snark. Väldigt sympatiskt och insiktsfullt av mig. Från och med nu raderar jag ordet “guilty pleasure” från min ordbok, och alla som använder det är även idioter i mina ögon. För antingen gillar man något, njuter av det och får ut någonting av det, eller så gillar man det inte, tycker det är tråkigt och waste of time.

Som jag och 90-talshits t.ex. Finns inget kul med Cotton Eye Joe, Coco Jambo eller Ace of Base, tycker det är apdåligt och tråkigt. Medan andra tycker om det, men det är ju ironiskt, för alla vet ju att det är ju inte bra på riktigt. Det är ju bara rooooligt. Förutom Philippa, som vågar erkänna att hon tycker det är skitbra. Spice Girls alltså. Hon tycker det är sweet musik som hon blir glad av. Så hon vågar lyssna på det utan att försvara sig. Men när jag frågade så svarade hon ärligt. Det tycker jag är jävligt sweet. Mer sånt. 

Vad man lyssnar på, tittar på, läser och har på sig fungerar som att definiera hela ens personlighet ibland. Jag tycker det är löjligt att försöka kategorisera sig själv istället för att bara vraka av alla jävla göttigheter som finns överallt. Med det sagt MÅSTE man ju inte gilla allt, men alla som drog det som slutsats av allt jag skrev kan lika gärna gå och hänga sig själva i sin egen trångsynthet. Sammanfattningsvis tycker jag bara det är löjligt med kategorisering och uppriggade riktlinjer om vad man ska tycka om och vad man inte ska tycka om. Dels för att passa sin utvalda stil, dels för vad som anses socialt acceptabelt. Jag skulle t.ex. vilja se en moderat med slitna manchesterbyxor, färgat hår i någon konstig frisyr, Fjällräven Kånken och ett feministhalsband. Eller en ravare med Dolce&Gabbanakläder. Eller en konststuderande som lyssnade på Sean Kingston och älskar det. Skrev en krönika om det här till Vidvinkel en gång i tiden. Det var för fem år sedan. Inte ett skit har förändrats.